Evilina

september är snart slut och vi går in i oktober. dagar avlöser varandra och de känns som allt bara rullar på utan att man uppskattar de. dagarna liknar varandra, man tar varandra för givet och vardagan har blivit plågsamt mycket vardag. samtidigt undrar jag vad jag väntar på? vad har jag att se fram emot? framtiden känns mesta bara osäker och väldigt jobbig. tanke på att det här är "it" de blir inte mer än så här. jag är bara 23 och bara tio år så här är plågsamt att tänka på. tänk bara vad fort de senaste tre åren gått kommer jag stå där om tio år och inse att jag är inte ett dugg lyckligare då än nu. att jag byggt luftslot och jagat skatter i slutet på regnbågen. hur lång tid ska man vänta på lyckan? hur mycket ska man ge innan de tar slut? känns som jag fumlar efter händer i mörkret, någon som kan ta mig till ytan igen, men så fort jag kommer i närheten av en hand drar jag mig tillbaka, varför? antagligen för tryggheten känns mer nödvändig än lyckan. de är inte bara jag nå mer. jag har en familj att ta ansvar för, mina behov kommer inte först. men de måste finnas en mellanväg, kan man vara både trygg och lycklig?